Aska

« Back to Glossary Index

Askan är det som återstår när elden slocknat; enligt ett sätt att se på saken, när det värdefulla förgåtts. Det är en symbol för förtvivlan, sorg och ånger, som det ofta uttrycks i Bibeln (t.ex. Job 42:6, ”Jag är tillintetgjord och ångrar mig, i stoft och aska.”) Askan och saltet delar bitterhet-symboliken – nederlaget, misslyckandet.

Men det ena är alltid knutet till det andra, och således har aska använts av exempelvis kristna munkar för att uttrycka den dödes uppståndelse eller en för att helga en ny kyrka.

Askan var högt värderat av alkemisterna som det oförstörbara som överlever elden; askan är mer specifikt det som kvarstår, eller förblir nedanför. De gjorde en koppling mellan de obrännbara substanserna aska, SALT och JORD.

När anden frigjorts med hjälp av hetta (calcinatio, sublimatio, etc.) återstår askan; den kallades av alkemisterna för Hermes fågel (avis Hermetis). Askan är anden i den upplysta kroppen, ”glaskroppen”, det odödliga (”det vill säga Självet”, förtydligar Edinger 1995, s. 139); den pärla av glas som är en del av askan är synonym med SALT. Den vita bladlika askan associerades till det fläckfria tillståndet albedo och kallades ”segerns krona”. Detta rena tillstånd gav den vita askan kopplingen till rent vatten och av somliga alkemister till glas.

Askan har alltså en dubbel betydelse, en låt säga negativ och en positiv. ”Förakta inte askan”, säger alkemisterna, ”för den är hjärtats krona.” (Ibid.)

« Back to Glossary Index