Cirkel, Cirkulering

« Back to Glossary Index

Cirkeln är sannolikt den mest ursprungliga, centrala och utbredda symbolen, som människan i sin begynnelse såg i solen och månen. (Se även BOLL.) Cirkeln och FYRKANTEN (eller ”kvarterniteten”) är de vanligaste uttrycken för totaliteten, helheten eller Självet. De delar en hel del symboliskt innehåll, men cirkeln anses allmänt vara himmelsk, utomvärldslig, medan fyrkanten är mer jordisk, mänsklig. Föreningen av dessa två bilder är ofta ett uttryck för en syntes, ett ”gudomliggörande”. Alkemisterna talade om quadratura cirkuli, cirkelns kvadratur. Sankt Bonaventura sa att ”Gud är en sfär vars centrum är överallt och omkrets ingenstans.” Detta illustreras av den universalla symbolen med en punkt i mitten av en cirkel. (Se nedan.)

Cirkeln symboliserar den ursprungliga helheten, vars motsatser med medvetandet dras isär; en mänsklig, medveten helhet uttrycks således som en fyrkant (”jagets helhet”), med målet att återgå till ”den himmelska” cirkeln, Självets helhet om man så vill. (Edinger 1995, s. 200.)

Perfektion
Det är en arketypisk bild för perfektion, som delar symbolvärde med till exempel SFÄR och ÄGG. Som i Platons vision symboliserar cirkeln en ursprunglig helhet, innan motsatserna separeras.

Det eviga
Cirkeln är inte desto mindre evig, utan början eller slut, och liksom ägget självfullkomligt. På sina håll symboliserar cirkeln – tillsammans med en punkt i mitten – den ogripbara, allsmäktige guden. En cirkel i en dröm kan också hänsyfta till uroborus.

Fullbordan
Ett av cirkelns uttryck för helhet är fullbordan – att ”gå hela varvet runt”, eller som man säger på engelska, full circle. (Detta förknippar också symbolen med den cykliska tiden.) I denna mening är cirkeln och runda föremål förknippat med individuation och Självet. Drömmar som uttrycker framgångsrik individuation innehåller ofta cirklar och BOLLAR.

Variationer
Symbolen får mer specifikt innehåll i olika variationer. Med ekrar blir den ett HJUL som antyder dynamik, är det en ORM som biter sig i svansen implicerar den en ”cirkulatorisk” process – det alkemistiska arbetet som ”framgår ur en sak och leder tillbaka till det Ena.” (CW 12, par. 404.) (Se även ANDROGYNITET.) Symboliken återkommer även i uttryck som KÄRL och ÄGG. Det himmelska, gudomliga, etcetera, beskrivs som ”runt” – själet, paradiset, och så vidare.

Heligt rum
Cirkeln fungerar som ett ofta heligt rum, som i synnerhet förhistoriska kultplatser vittnar om, eller som ett magiskt skydd (så kallade trollcirklar). Jung säger att en cirkel kring en människa alltid är en fråga om magi. (2019, s. 87.) I alkemiska texter är ”cirkeln” och ”KÄRLET” ibland synonyma uttryck.

Som drömsymbol kan cirkeln eller mandalan vara uttryck för Självets behov av att skydda individuationen (jämför KÄRL) mot påverkan utifrån.

Punkt
Punkten och dess cirkel är som nämnts ett uttryck för Gud, Alltet, men även för själen. En punkt i en dröm är vanligtvis en symbol för Självet; det är världens centrum. Punkten är odelbar, en monad, en individ. Man tänker sig att cirkeln är evig och punkten odelbar. Inom alkemin är punkten en symbol för ett mystiskt, kreativt centrum. Enligt Herakleitos var punkten identisk med GNISTAN och gnistan är själen (och gnistan kommer från STJÄRNORNA).

Plotinos, metafysikern som haft stort inflytande på religion och mysticism, menar att den själ som känner sig själv ”vet att den inte rör sig som ett streck, utan som en cirkelrörelse kring … en medelpunkt … som cirkeln utgår ifrån.” (Jämför SPIRAL.) Jung tillägger (Aion, par. 343): ”För detta synsätt är punkten centrum i en cirkel som så att säga uppkommer genom själens cirkumambulation. Detta är det synsätt som ännu i dag ligger till grund för drömmarnas mandalasymboler.” (Se även GNISTA, som är ett annat uttryck för punkten i detta avseende.)

Cirkulation
Att cirkulera är vanligt tema inom initiationer, riter och mysteriekulter, där deltagaren går runt ett centrum (längs väggen i ett RUM, längs en SPIRAL, kring en PÅLE, etcetera). Det har en ”kosmisk kvalitet”; världsalltet, tiden, allting går i cykler. Den cirkulerande riten försätter mikrokosmos i balans med makrokosmos, människan i harmoni med resten av världen. Cirkeln är således förknippad med tiden, i synnerhet om den har formen av ett hjul.

Att gå runt-runt kring en punkt skapar en cirkulering som gör det cirkulerade ”starkt”; det som cirkulerar stärks av det cirkulerade, som stärks av cirkulerandet. Med ”styrka” avses makt, fruktbarhet, mana, etcetera.

Den som cirkulerar fokuserar på centrum, mediterar över det centrala, visar sin hängivenhet till det och skapar något i mitten.

Vidare kan cirkeln eller cirkulerande symbolisera ett ”upp-ned-tema” – det som var nere eller bortom är nu uppe eller nära, etcetera. Det skulle kunna handla om typologi – den ena attityden eller inställningen är omedveten, men med cirkulering blir den medveten.

Det kan också ses som ett uttryck för att betrakta det outgrundliga – det centrala – från alla håll, ett circumambulation. (Ett förhållningssätt vi känner igen i Jungs författarskap när han försökte beskriva den outgrundliga arketypen, vars innersta vi inte kan veta, utan blott förstå genom speglingar i medvetandet, men vars innehåll blir någorlunda möjlig att förstå genom att så långt som möjligt beskriva det från alla tänkbara håll.)

En cirkelrörelsen mot vänster eller motsols är ”nedåtgående”, mot det omedvetna, kroppsliga; medan en rörelse mot höger eller medsols är uppåtstigande, mot det medvetna, andliga. (Jung 2020, s. 58.) (Se även Ring, Spiral, och för circulatio, Höjd samt Höger och vänster.)

« Back to Glossary Index