Drake

Drake

Draken är sedan urminnes tider ett monster som personifierar det destruktiva precis som det livgivande (sistnämnda ofta genom att den vaktar ”skatten som är svår att hitta”). Jämför ORM, som delar mycket symboliskt innehåll med drake. (I många sammanhang är begreppen utbytbara, men en allmän skillnad är att draken är ”ormens mytologiska skepnad” [Jung 2012, s. 102].) Detta framgår av våra moderna berättelser, där drakar i ena berättelsen är onda, men utan att det strider mot vår förståelse av monstret goda i andra. På så vis var draken i egyptisk mytologi förknippad både med goda gudar som Osiris och med onda som Set.

I drömmar intar reptilen ofta drakens roll.

Moder och urmonster
Draken är förknippad med Den stora modern, uttryckligen så i sumerisk myt, men även med exempelvis Demeter i grekisk. Den beskrivs som ett monster som krälar i djupa GROTTOR, antas ha sin boning under VATTEN (jämför Midgårdsormen), och anses allmänt vara ”fuktig”. Draken är också en bild för urtillståndet i exempelvis babylonisk mytologi, för det urkaos som råder innan världen separeras i motsatser. (Jämför ANDROGYNITET.) Draken är likt den negativa sidan av modersarketypen SLUKANDE och förintande och driven av ha-begär.

Hjältens fiende
Draken är monstret hjälten måste besegra. I jungiansk psykologi ses detta som en illustration av medvetandets konfrontation med hennes omedvetna, ofta i form av skuggan eller moderskomplexet. Med alkemistiskt språkbruk måste adepten befria anima mundi från prima materia (eller sitt instinktuella jag) med denna mortificatio (dödande av draken); eller lösgöra Mercurius från sitt första, giftiga, farliga stadium. ”Affektiva utbrott, förakt, åtrå och maktanspråk – allt detta måste genomgå mortificatio om libidon, i sin primitiva och infantila form, ska kunna transformeras”, kommenterar Edinger (1994, s. 150).

Vattenmonster
Både draken och ormen är förknippade med vatten, som är symbolen för det omedvetna par excellence. Inom Kundalini-yoga, i nordisk mytologi, i Bibeln, och så vidare, tänks drakar leva i vatten. I Kina var draken helig och dyrkades för sin förmåga att frambringa regn. Draken har också förknippats med den vattenlevande KROKODILEN.

Motsatsernas förening
Draken är en orm med vingar och kan vara uttryck för förening mellan ORMENS underjordiska princip och FÅGELNS luftprincip. Detta uttryck för motsatsernas förening är nog den äldsta symbolen för alkemin, där den inte sällan avbildas som ätande sin egen svans (som exempelvis ett uttryck för helhet eller urtillstånd).

Drakstenen
Enligt alkemisterna hade draken (men även den mystiska FISKEN, som kan ses som en symbol för Självet, och PADDAN) ”drakstenen” inom sig, närmare bestämt i HUVUDET. Det är en ädelsten som – föregående till trots – man erövrar genom att hugga huvudet av draken. Endast då blir det nämligen en ädelsten: ”Om den inte utvinnes ur den levande draken kan den aldrig bli en ädelsten.” (Ruland, här parafraserad från Edinger 1994, s. 154.) Detta ”betyder att medvetandet [huvudet] innehåller den symboliska bilden av Självet, och precis som lapis förenar motsatserna assimilerar Självet medvetandets och det omedvetnas innehåll”, skriver Jung (CW 14, par. 141).

Väktare av skatten
I sagor, myter och samtida berättelser är draken mäktig, skräckinjagande och eldsprutande. Men den är också intelligent och kan kommunicera med människor – det vill säga: den är medveten. I många myter, antika och moderna, vaktar draken ”skatten som är svår att finna”, och symboliserar därför det svåra jaget måste överkomma – ens inre demoner, om man så vill. Liksom andra ”stora” symboler (som orm, TRÄD och vatten) är draksymbolen varken ond eller god i sig.

Comments are closed.