Grav, Gravkammare

Grav, Gravkammare

Graven är en plats där något GAMMALT lämnats kvar, som man av någon orsak upptäcker på nytt. Det kan vara uråldriga kvarlämningar; något som har med förfäder att göra, som i Jungs dröm där han utforskade ett hus.

Bortträngning
Med graven förknippas att något är begravt. Något har grävts ned för att döljas, glömmas bort – kanske trängas bort. Att det som begravts kommer upp till ytan är ett vanligt drömmotiv.

Begravning
En begravning kan anspela på ”slutet”. Ofta är det så att begravningen av en närstående hjälper en sörjande komma vidare och acceptera faktum. Detta återkommer i drömmar om man har svårt att släppa taget, att den döde inte alls är begraven, etcetera.

Skatt
Det som döljts kan vara det högsta och det lägsta, och på detta sätt är det ofta något skrämmande, men också ibland en skatt. Graven kan på så vis förknippas med “skatten som är svår att finna”.

Livmoder
Graven, urnan och kistan är stundom symboler för ”dödsmoderns” livmoder, dit något återvänder för att transformeras och framträda på nytt vid rätt TIDPUNKT.

Pånyttfödelse
Graven är symboliskt en plats för förvandling och pånyttfödelse, så som det exempelvis illustreras med kummelåsarna i Sagan om ringen, eller å andra sidan, Jesu grav.

Kyrkogård och spöken
Kyrkogården är en plats där människor ligger begravda, de som återvänt till moder jord. Det är alltså ett uttryck för psykiskt innehåll som åter sjunkit ned i det omedvetna. Det kan enligt Ries vara ”behov eller personlighetsaspekter som ’tillfredsställda’ kommit till ro eller sådana som fortfarande är aktiva men bortträngda…” (1992, s. 31-32.) Eftersom de inte därmed upphört att existera kan de återkomma som SPÖKEN. Det kan finnas en förnyelseaspekt i bilden. (Se även DÖD.)

Spöket representerar gravens eller gravkammarens numen, som också kan uppträda som exempelvis en orm eller häst. Detta hänsyftar mot den autonoma närvaron, det objektiva psykets entitet som drar runt i det omedvetna.

Gravsten
Gravstenen symboliserar den dödes identitet som levande, som är huggen i STEN för att evigt bevaras i de levandes minnen.

Gravstenen markerar ingången och gränsen till underjorden, de dödas rike.

Gravkammare
Gravkammaren är en grav vi kan gå in i och delar i viss utsträckning GROTTANS symbolik; det är en symbol för det omedvetna; det är de dödas värld, livmoder, potentiell födelseplats för det återuppståndna; för alkemisterna kärlet där förvandlingen sker.
Gravkammaren kan även hänsyfta mot ”existensen psykiska bakgrund” (Edinger 1995, s. 70); förfädernas grav, ur vilken vi själva föds, och därmed kontakt med vår bakgrund; den plats vi återvänder till och fullbordar cirkeln.

Alkemi
Graven är en återkommande bild inom alkemin. Den var ibland en synonym till det helt centrala KÄRLET, men också kroppen. Att läggas i graven för mortificatio eller putreficatio kan vara en del av processen, ibland en bild för nigredo. Alkemisten uppmanas andra gånger att ”gräva en grav åt draken och kvinnan”; en grekisk text beskriver den alkemiska processen som ”åtta gravar”; konstens hemlighet kallas ”Hermes grav”; att läggas i graven liknas vid solförmörkelse, då ”kvinnan [dvs. månen] regerar”. (CW 14, par. 65.) Det som läggs i graven förruttnas, förenas och befrias.

Comments are closed.