Hjälte

Hjälten i sagorna representerar vanligtvis jaget som möter det omedvetnas hinder under individuationsprocessens vindlingar. (Eller mer exakt, enligt von Franz, den aspekt av Självet som bygger upp jaget genom att driva det framåt och bredda det [1980b, s. 19].) Karaktäristiskt för hjälteberättelsen är ett uppenbarande av individualitet via handlingar.

En idealbild eller hjälte i drömmen kan symbolisera å ena sidan vår starkaste sida och å andra det oväntade som räddar oss, beroende på drömmens innehåll. När Jung diskuterar sin dröm där han begår brottet att mörda den store hjälten Siegfried, menar han att det var hans ”överlägsna funktion” – hans ideal – som måste överges, för att ge utrymme till mer ”underlägsna funktioner”, något man givetvis ogärna gör. (Jung 2012, s. 66.)

Ett bredare anslag ger att hjälten representerar en dynamik riktad mot ett särskilt psykologiskt mål, ”mer konkret som en personifikation av drivkraften mot individuation” (Edinger 1994b, s. 52). Edinger menar att symbolen är knuten både till jaget och Självet. Den heroiska drivkraften att individuera är ett uttryck för Självet, men jaget måste medvetet agera på den för att det ska bli verklighet; i sagor ofta framställt som den vise gamle mannen som manar den unge hjälten att ge sig ut på äventyret, men det är ännu den unge hjälten som utför stordåden själv.

Medan strävan efter att vara unik och kanske lite märkvärdig är en naturlig del av att bli vuxen, eftersom det är ett uttryck för drivkraften att bli individuell i motsats till kollektiv (det vill säga ”individuera”), är en ihållande hjälteidentifikationen olycklig eftersom jaget i så fall identifierar sig med omedvetet innehåll snarare än blir mer medveten om dessa, vilket ju står i motsatsförhållande till just individuationsprocessen. Förr eller senare måste identifikationen med ens ”starkaste sida” (eller ”huvudfunktion” om vi talar om Jungs typologi) uppges, eftersom den efterhand blir ”blodlös” och får en ”luftig” karaktär (Jung 2012, s. 66). Denna omkastning, eller omedvetna impuls till det, är karaktäristiskt för mittlivskriser, då det som tidigare varit tryggt, framgångsrikt och intressant, plötsligt kan kännas tomt och meningslöst. Det vi förlitat oss på kan då över tid övergått från att vara den unge hjälten till att bli den sjuke gamle kungen. (Se även Födelse och Kung.)

« Back to Glossary Index