Kyla

Kyla i drömmar är ett vanligt, symboliskt uttryck för känslokyla. Det kan också indikera att en situation ”frusit”, stelnat, kanske på grund av frånvaron av varma känslor; något har stannat av, domnat bort. Man kan ha ett kyligt förhållande eller socialt vara ”ute i kylan”.

Den kylslagna miljön är inte nödvändigtvis ett uttryck för frånvaro av känslor, för kylan har sin egen kvalitet. Även ett iskallt hat är ju en känsla, men något bortom hjärtats domäner; begär som förkastat försoning och övergett hoppet.

Kylan får allt att avstanna men också bevaras, den beskyddar från förändring, ”pausar” det djupfrysta.

Det helt vita och snöns kristaller antyder bevarad perfektion. Med sagans bildspråk ska knappast en isdrottning tinas upp – hon är som hon ska vara i sin eviga perfektion. (Se Vinter.)

Kylans koppling till döden är välbekant; värmen försvinner när döden inträffar; vi tänker oss liemannens grepp som iskallt. På hedniska och kristna gravkammare kunde det stå fraser om Guds kyla, ro i kylan, själens kyla, och så vidare. (Hillman 1979, s. 170.) I hus där det spökar uppträder oförklarlig kyla; vi upplever oavsett detta en oväntad kall vind är kuslig, osv. Det finns också etymologiska kopplingar mellan själ/ande och kyla på grekiska och latin; reflektioner av den arketypiska kopplingen mellan själen och kylan.

Att värma något främjar medvetenhet, medan avsvalning indikerar omedvetenhet. Samtidigt karaktäriseras emotioner av hetta, något som nog kräver avsvalning (drömbilden ”bad” kan anspela på detta), kanske genom förståelse för dess orsaker. Att vara förnuftig är att vara sval; ett växelspel mellan temperaturer är nödvändigt. (Se även Eld och Vinter.)

« Back to Glossary Index