I alkemisternas överflödande bildspråk finns det egentligen endast två lukter: Den härliga doften och den vederstyggliga stanken.

Doften uttrycks vanligtvis med blommor, dess sötma är en symbol för förnyat liv; i kyrkohistoria och gnosticism ett uttryck för Den helige ande.

Stank är förknippad med det orena, med död, förruttnelse och underjorden; för alkemisterna ett uttryck för putrefactio, en symbol för ”moraliskt mörker”. (Se även Svavel.)