Månen

Månen

Månen kommer och går, dör och återuppstår – till skillnad från solen är den föränderlig och genomgår faser. Den ses som passiv (den reflekterar SOLENS ljus snarare än sprider sitt eget) och fuktig; den ger upphov till DAGG, främjar växtlighet och förknippas med “våta” varelser som GRODAN och den i sig förnyande ORMEN. Månen har fascinerat människan i alla tider och som är arketypisk bild är den komplex.

Feminin fruktbarhetssymbol
Månen ger upphov till den fukt växtligheten kräver, vakar över säden, växtligheten – det är livets källa. Månen betraktas i allmänhet som feminin, är i många traditioner solens partner eller till och med KÄRL, och förknippad med äktenskapet – “naturens mage och livmoder”.

Hon regerar över växandet, växtlighet, befruktning. Det är på natten det skapas och frodas – i mörker, i hemlighet, i fuktighet, under tystnad (inte under dagens sol, larm och torka).

Förändring och rytm
Till skillnad från solen genomgår månen hela tiden förändringar, och allting på jorden som förändras blir associerat med henne. Spannmål och växter som kommer och går, ebb och flod, liv och död. I dessa sammanhang ses månen alltså som feminin och man ser ett samband mellan månens “perioder” och kvinnans, liksom mellan månens växande och avsmalnande med kvinnans graviditet – det kommer och går, växer och krymper.

Tiden
Denna regelbundna cykel – att den kommer, växer, krymper, förvinner, bara för att återkomma på nytt, växa, och så vidare – är sannolikt människans första ”klocka” och ”kalender”. Som nämnts är månen med andra ord förknippad med tiden.

Tvåfald
Månen har till skillnad från solen en ljus och en mörk sida, vilket ibland kan tolkas som en god och en ond, eller i varje fall demonisk; hon är en ”tvåfald”, föränderlig ”som Mercurius”, och liksom honom en medlare. (Även Hermes kopplas till månen.) Medan solen personifierad representerar den medvetna, representerar månen den omedvetne, ”det vill säga anima” (hos mannen). (CW 14, par. 20 [fotnot].)

Tömmandet
När månen svartnar ”tömmer” den sig medan den närmar sig solen, för att uppfylla världen (eller överlämna det till solen). Denna bild kopplas till Kristus, som enligt kenosis-teologin, ”tömde” sig på sin gudsjämlikhet för att kunna inträda i och uppfylla världen. (Se Filipperbrevet 2:6, ”han tömde sig … när han kom i människogestalt”, även om svenska översättningar inte använder ”tömma” för kenosis.) Liknande ”kenosistankar” återfinns inom exempelvis buddhismen och judendomen.

Även människan ”tömmer sig”. Hon föds ”i Självet”, men för att inträda i världen och forma ett liv som en människa tömmer hon sig på Självet medan hon bildar jaget.

Negativa kvaliteter
I synnerhet under medeltiden tillskrevs månen vissa negativa kvaliteter, men det finns arketypiska anstrykningar som går igen överallt. Medan solen är förutsägbar ses månen som mer oförutsägbar – den kommer och går; ömsom vit, ömsom svart. Det gör att man associerat till exempelvis falskhet och olycka. Vi vet att solen alltid stiger och vandrar över himlavalvet – men vi kan inte räkna med att månen gör det.

Föränderlighet är en negativ kvalitet, eftersom det förknippas med död; innan syndafallet rådde paradisisk evighet, och denna oföränderliga tid då ingen längre dör ska återkomma. Månens återkommande ljust och mörker påminner om världens olycka, den jordbundna tidens gång.

Att månen (återigen till skillnad från solen) kan bli svart gör den alltså opålitligt, eftersom den därmed per definition är korrumperad. Just nymånen, den svarta månen, kunde vara farlig och ondskefull.

Månen är förbunden med flera gudinnor, inte minst Hekate, men även med kärlek, kärleksmagi och magi i allmänhet. ”Månens olycksbådande sida spelar en avsevärd roll i klassisk tradition”, kommenterar Jung (CW 14, par. 24.)

Omedvetenhet och månsken
Solen är en klassisk symbol för medvetenhet och månen är dess motsats, det vill säga omedvetenhet. Natt, mörker, passioner, etcetera, är symboler för det omedvetna. Månskenet är förknippat med allsköns vidskepligheter; dess sken lämnar ännu ett dunkel, en otydlighet som kan ge associationen att befinna sig mellan världar. ”Alla katter är grå”, det går inte att urskilja, det är ett slags det omedvetnas ljus. Samtidigt kan denna brist på distinktioner har en låt säga moderlig, utjämnande kvalitet, där saker inte nödvändigtvis ställs mot varandra.

Månen och solen
Liksom guld hör till SOLEN, hör SILVER till månen. Månens metall silver kan mörkna, men putsas blankt igen. Medan solen enligt många kulturer är eldig och vild, är månen sval och mild. Månen är inom den alkemiska traditionen solens syster, brud, mor och maka – men även skugga (skugga i jungiansk mening); dess fukt suger åt sig solens strålar.

”Mången är med sin ’antitetiska’ natur på sätt och vis en prototyp för individuationen, Självets förebådande.” (CW 14, par. 217.) Den är solens moder och maka, havande med solens barn, enligt alkemisten Dorn. Jung kommenterar: ”Denna bild motsvarar det arketypiska temat om den havande anima, vars barn är Självet, eller som är märkt med hjältens attribut.” (Ibid.) Månen som solens moder är en bild av det omedvetna som föder det medvetna.

Månen och människan
Människans ”sinne” är kopplat till månen, inte minst ”djuriska” (passion, begär, vrede). Galenskap är som bekant förknippat med denna himlakropp, så som i utryck som “mångalen” eller föreställningar kring varulvar, och så vidare; det engelska ordet lunacy (galenskap) från månens latinska namn luna reflekterar det också. (Samtidigt kan fullmånen enligt somliga föreställningar förjaga farliga eller galna varelser.) I samband med att själen passerar månen till jorden erhåller människan sitt sinne, det exklusivt mänskliga – se mer nedan. Månen har en uppenbar koppling till människans psyke och kropp (såsom mental stabilitet och menstruation, för att upprepa två exempel).

Månen och själen
Enligt europeisk, mer eller mindre mystisk, tradition färdades människans själ genom de sju sfärerna innan de kom till jorden via månen, den lägsta sfären/himlakroppen. När människan dog for själen tillbaka till himlen via månen. Även i andra traditioner har själen förknippats med månen. Det är månen som förkroppsligar människan och gör henne tidsbunden.

Coagulatio och solutio
Detta inkarnerande, konkretiserande och förverkligande är knutet till alkemisternas coagulatio. Samtidigt tillhandhåller månen solutio, till följd av dess koppling till vatten, hav, tidvatten, växternas sav och dagg. Månen både konkretiserar och upplöser.

Månen och jorden
Månens närhet till jorden gör den ”kontaminerad” med det jordiska; den har en mindre himmelsk kvalitet än övriga sex planeter, enligt traditionen. Med andra ord har denna himlakropp en mer materiell kvalitet, kroppslig, och den delar jordens bördor; den har också en kollektiv och samlande kvalitet, egenskaper som gör att månen i tidig kristen symbolik liknas vid kyrkan och Jungfru Maria.

Medlare mellan världar
Liksom kyrkan är en medlare mellan det jordiska och det himmelska, är månen en medlare mellan världar. En människan kan inte utsättas för solen eller Gud utan att bränna sig, utan vänder sig i stället till det som reflekterar ljuset – månen eller kyrkan.

Denna medlande roll mellan världar motsvarar psykologiskt att det feminina står mellan medvetandet och det (kollektivt) omedvetna. Samtidigt är alla församlingar (men även institutioner, ideologier, etcetera) ”månkärl”, där alla är den livgivande månmoderns barn. Det kollektiva återkommer som uttryck för denna månens dynamik.

Alkemi
Från månen kommer ”Mercurius vatten” eller aqua permanens, den hemliga tinkturen som kan återuppväcka draken, etcetera. Fullmånen är “de vises VATTEN”, helt rund och roten till “vetenskapen”, enligt en gammal alkemist. Och enligt just den alkemistiska traditionen är månen fuktig och kall, påminnande om ANDEDRÄKT och därmed ande och psyke. (Jämför ÅNGA.) Solen är däremot torr och varm; de förenas harmoniskt som man och kvinna, den förnämsta bilden av coniunctio oppositorum. Detta är dock inget på förhand givet, utan en inledande förening mellan medvetet och omedvetet (sol och luna) ger oönskade resultat, vilket uttrycks som giftiga djur (orm, skorpion, padda). Allt eftersom ger föreningen upphov till djur som lejon, björn varg och hund, samt slutligen örn och korp. Dessa symboler med sina delvis negativa kvaliteter uttrycker det faktum att både det medvetna och det omedvetna har mörka stråk, som springer till liv i avkomman – sol niger respektive den svarta nymånen.

Comments are closed.