Metall

Metall

Att vi projicerar innehåll på metaller är förstås särskilt framträdande inom alkemin, där det lägsta är bly och det högsta är guld; däremellan följer metallerna en viss hierarki. Att förknippa SILVER med MÅNEN och GULD med SOLEN är bara den kändaste resten av detta symboliska tänkande. Personifiering av metaller går även utanför den mystiska alkemin och påträffas närmast i folksagor. (Även andra material personifieras förstås, som TRÄ och STEN.) Metallen är ”materialet” man har att arbeta med, det är ett förkroppsligande av det psykologiska innehållet. Karaktäristiskt för vårt omedvetnas innehåll är att de personifieras, vilket ju är särskilt framträdande i drömmar.

Smältning
Att kunna smälta materialet för att bearbeta eller undersöka det är centralt – alkemisten gör det torra och hårda till något vått och mjukt (upplösning, solutio). Om en viss metall inte gick att smälta sågs den som värdelös. En alkemist klagar på vismut: ”Det går inte ens att smälta den med eld – sådan är dess jordiska vulgaritet och orenhet.” (Citerad i Edinger 1994, s. 77.) Överfört på människans psykologi, kan detta jämföras med en hopplöst stel person, i motsats till någon som också kan vara lekfull, mjuk mot andra människor och öppen för det inres transformation. (Jämför TÅR.) Vi kan ju också jämföra med ett hårt och kallt hjärta i motsats till ett varmt och välkomnande. Så för att upprepa sig, metallen kan symbolisera ens prima materia, det processen har att utgå ifrån.

Comments are closed.