Vatten

Vatten

Vatten är en av de mer komplexa symbolerna. Dess betydelse i drömmar kräver givetvis att vi särskilt noterar i vilket sammanhang det dyker upp. Är det ett glas med vatten, ett hav, en BRUNN, eller en TOALETT som svämmar över? Tolkningen är alltid beroende av sammanhanget och oväntade detaljer är alltid viktiga.

Men med detta sagt är vatten i alla sina former en av de vanligaste bilderna för det omedvetna. (CW 14, par. 364)

Havet och det omedvetna
Vattnet, i synnerhet havet, har en feminin, moderlig kvalitet och representerar det omedvetna som sådant, både i dess positiva och negativa aspekter; vatten kan både ge liv och ta liv. (Se även DRUNKNING.) Jung skriver att vi vet ”att alkemins mare nostrum (vårt hav) är en symbol för det omedvetna i allmänhet, precis som i den empiriska drömsymboliken.” (CW 9ii, par. 219.) Vatten – blått hav, fyra floder, vigvatten, etcetera – är i drömmar ofta uttryck för Självet.

Det omedvetna som något farligt återkommer i alkemisterna liknelse vid havet, som något bittert (se SALT), opålitligt, korrumperat, alla varelsers/monsters hemvist eller ursprung (Midgårdsormen, Leivatan, etc.), det ursprungliga kaoset, etcetera; kyrkofäderna kallade havet för ”hålan”, förknippade det med helvetet, urkaoset, och så vidare. Detta illustrerar att en naiv syn på det omedvetna kan vara olämplig.

Hav och sjöar är alltså en symbol för omedvetenhet. Man ser inte särskilt långt i vattnet, man vet inte vad som lurar där nere, och under vattnet är man i händerna på naturens krafter. (Jämför SKOG.) ÖVERSVÄMNING kan indikera att det omedvetna innehållet är överväldigande, att det flödar över det medvetna.

Stillastående vatten representerar som regel just det omedvetna, medan flödande vatten snarare har med energi, livskraft, och så vidare, att göra.

Även fukt och väta symboliserar ibland det omedvetna; om något är ”vattensjukt” är det omedvetet. I den alkemiska processen måste ämnet hettas tills ”fukten” lämnar det; det är prima materia, havet, det omedvetna.

Energi
I synnerhet vattendrag kan symbolisera livets vatten och/eller vår energi; det likt ormen slingrande, det som vattnar, släcker törst och ger liv – med psykologisk terminologi, libido. Där det inte finns vatten finns heller inget liv.

Om vatten forsar ut ur ett rör till exempel, kan det betyda att drömmaren töms på energi eller att energin är missriktad; om det är torka eller om man drömmer om stillastående, kanske grumligt vatten, kan det spegla inre stagnation. Klart vatten, säg en bäck, eller mindre ansamlingar med vatten, är sällan symboler för det omedvetna som sådant, utan kanske hellre livskälla, gräns, och så vidare.

Vattnets kraft används för att skapa energi, både med traditionella vattenkvarnar och i moderna vattenverk. Vattnet är ofta en symbol för (psykisk) energi i drömmar. En rasande flod antyder avsevärd energi, en krympande rännil strypt energi. I drömmar återkommer detta exempelvis som stopp i rören, eller rör som sprungit läck.

Magiskt vatten
Vatten kan symbolisera ande eller kunskap. Att dricka från en viss brunn skänker visdom, evig ungdom, och så vidare. (Se även FÖRTÄRING.) Både andlig upplevelse och ny kunskap kan upplevas som mycket uppfriskande.

Eftersom vatten är förknippat med det omedvetna, det andra, har det använts på ett oräkneligt sätt för spådomar och magiska ritualer. Det förknippas ofta med SPEGLAR och dess kvaliteter.

Andligt vatten
Både i gamla och nya testamentet återkommer vatten som en bild för den rätta tron och den andliga rikedom som kommer med den, som i Johannes 4:14: ”Men den som dricker av det vatten jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom ska bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv.” (Se CW 11, par. 311ff.) Variationer på detta heliga vatten dyker upp i drömmar, kommenterar Edinger (1995, s. 162), och poängterar att man bör vara uppmärksam om märkligt eller ovanligt vatten eller annan vätska förekommer.

Vi får avgjort positiva associationer till denna undergörande vätska, men ”det andliga vattnet” kan också vara ambivalent eller rentav något negativt. Flera alkemiska källor vidtalar aqua permanens som bittert, odrickbart, etcetera. (CW 14, par. 341.)

Månen och förnyelse
Eftersom vi alla lever i vatten innan vi föds, och då jorden vi lever på enligt myten restes ur vatten, är vattnet alltings ursprung och förknippat med födsel och återfödsel. Man döper sig exempelvis i vatten (vilket ju är en pånyttfödelse). SOLEN tycks stiga ur havet och sjunka ned i det igen. Havet är källan till allting.

Vatten är förknippat med MÅNEN. Havets ebb och flod följer ju månens färd runt jorden, och månen anses vara “våt” och ge upphov till DAGG.

Mytologiskt sett reser sig världen ur havet och sjunker ned i det igen, och reser sig på nytt; precis som månen kommer och går. Medvetandet kan också ses som något som reser sig från det omedvetnas hav, och som under sömn sjunker tillbaka ned i det, för att stiga igen på morgonen. Detta ursprung i vattnet och regelbundna tillbakasjunkande ned i det är nödvändigt, eftersom det mänskliga livet är skört och måste hela tiden pånyttfödas. (Se även TVÄTT.)

I vattnet är allting evigt, men stiger det ur vattnet faller det offer för tiden och börjar förlora potential; om det sjunker ned i vattnet igen kommer det att pånyttfödas. Solen sjunker ned i havet och föds på nytt; den dör och återföds, vilket återkommer i dop och liknande ritualer med vatten. Å andra sidan upplöser vattnet, och det som sjunker ned i det förlorar sin form; så även om vattnet är en symbol för födelse, är det också en symbol för död eller upplösning. (Eliade 1996, s. 212.)

Upplösning och sammanfogning
Att upplösas eller uppdelas (jämför Lemlästning) för att därpå sammanfogas är en symbol för ökad medvetenhet som är central inom alkemin. Jung säger (CW 9ii, par. 410): “Medvetande och kunskap (insikt) uppstår genom särskiljande, det vill säga genom analys (upplösning) och en därpå följande syntes, något som kommer till uttryck i symboliska termer i det alkemistiska mottot Solve et coagula [upplös och sammanfoga].“ (Jämför exempelvis SVÄRD och TVÅ.) Man kan notera dubbelbetydelsen i det engelska ordet solution och släktskapet mellan “upplösning” och “lösning”; dessa illustrerar det alkemiska solutios koppling till förståelse. Edinger kommenterar (1994, s. 76): “Erfarenheten av solutio ‘löser’ psykologiska problem genom att överföra saken till känslans domäner.”

I “Gloria mundi” sägs: “Livet är alltings mysterium, som är vatten; för vatten upplöser kroppen till ande och frammanar en ande från de döda.” Jung kommenterar (CW 14, par. 318) att medan den kemiska motsvarigheten till detta är avdunstning, etc., är den psykologiska den medvetna insikten i och integrationen av omedvetet innehåll. “Anden från de döda” är Mercurius som i egenskap av anima mundi latent finns i allting, vars kemiska motsvarighet är saltet (se detta), den hemliga substansen.

Vattensjukt
Vattnets koppling till omedvetenhet återkommer i bilder som att marken är vattensjuk, att någon är vattusjuk (lider av ödem), eller är uppsvullen eller uppblåst – ett tillstånd där det omedvetna så att säga i för hög grad översvämmat medvetandet. Den vattusjuke kungen är en återkommande bild inom alkemin; han måste torkas eller förbrännas (calcinatio), så att vätan (det omedvetna) lämnar materien (det medvetna) (separatio, se även LEMLÄSTNING), för senare återfuktning.

Rening
Vatten sköljer bort synder och oönskat innehåll. Regelbundna BAD är nödvändigt av andliga skäl (liksom TVÄTT är en återkommande symbol för ”arbetet”). Man kliver ur badet pånyttfödd. Att gå ned i vatten är ofta det första man gör i mysteriekulters ritualer. Vatten är således en symbol för förändring. Att gå ned i vattnet är dock inte nödvändigtvis ofarligt, det finns alltid en risk att man drunknar eller blir SLUKAD av ett MONSTER.

Eros och fruktbarhet
Sjön och havets feminina kvalitet uppenbarar sig inte endast i det moderliga, utan även i längtan, kärlek och åtrå. Kärleksgudinnan Venus eller Afrodite föddes ur havet, och denna förföriska kvalitet dröjer sig kvar i sirener och nymfer; de lockar män som drunknar och försvinner (upplöses) i djupet – arketypiska bilder som återkommer i samtida människors drömmar. Liknande teman återkommer i berättelsen om jägaren som spionerade på den badande Artemis, samt David och Betseba i Andra Samuelsboken – hjältens upplösning i ett erotiskt samband med bad och kvinnor bildar ett arketypiskt tema. Vattnets djups koppling till denna bild återkommer också i uttrycket, och känslan, av att ”drunkna” i sin älskades ögon. Vattnets upplösande kvalitet (solutio) är alltså kopplat till kärlek och lust.

Steget från fruktbarhetsgudinnorna till Dionysos är inte långt, och denne gud var mycket riktigt förknippad med vatten, fukt och hav (vid sidan av fallisk fruktbarhet och skapande kvaliteter). Dionysos är ju också den store “upplösaren”.

Fukt
“Fuktigt” anses vara motsats till torrt, och fukt spelar en ansenlig roll i det alkemiska arbetet. Det står i nära förbindelse till DAGG, SVETT, ÅNGA, etcetera; det som utsöndras ur materialet likt någon form av förandligande eller sublimatio (ofta i samband med uppvärmning; fukt implicerar värme eller hetta). För alkemisterna är fukten (humidum radicale) en verksam förvandlingsprocess; de talar om ”Mercurius fukt”, en substans som dras ut ur honom i processen. ”Ande är inom alkemin närmast undantagslöst relaterat till vatten eller till … fukt.” (CW 13:101.)

Alkemi
Det alkemiska vattnet användes för att upplösa allting och det var en nödvändig ingredient i arbetet för att nå de vises sten. Alkemisterna kallade det för “vårt vatten”, “levande silver”, “eldigt vin”, och så vidare. Det var en levande substans som kunde hela, sönderdela och transformera (aqua permanens, de vises sten i flytande form), men också vara giftigt, och så vidare. (Se även Kärl och Salt.)

Enligt alkemisternas uppfattning av ”vårt vatten” (aqua nostra) smälter koncepten vatten, ELD och ande samman. De säger ibland, å ena sidan, att ”vårt vatten är eld” (jämför ”eldvatten”, VIN och ALKOHOL), och å andra uttryckligen att vatten och ande är samma sak. (”Pneuma och vatten är … synonyma i alkemisternas språk”, skriver Jung i CW 11, par. 354.) I Bibeln förekommer ju också liknande bilder där (den helige) ande liknas vid vatten, från att Guds ande sveper över vattnet i Gamla testamentets inledning, till Jesus ord om pånyttfödelse (Joh. 3:5): ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike” (i motsats till den som endast är född ”av kött”). Jung poängterar angående dessa ord, att ”en dåtida alkemist skulle omedelbart förstått vad han menade” (CW 13, par. 136). Slutligen är dopets vatten samtidigt Guds ande.

Comments are closed.